”Vi Säger inget, vi bara spelar.”

Jonathan Johansson fyllde de tegelklädda väggarna i Rockbaren på Nöjesfabriken med ljuva toner som fångade den mindre publiken snabbt. Många låtar från förra årets platta; däribland ”En Hand i Himlen” togs väl emot av publiken. För de som var där och lyssnade på honom för första gången blev det ingen besvikelse, och det blev det inte för den trofaste Johansson lyssnaren heller. Han gav sina sånger ”ett nytt liv” och lyfte dem till en högre nivå. ”Vi Säger ingenting, vi bara spelar” säger en munter Jonathan Johansson och lyckas få fram ett skratt ur publiken.

Rockbaren, på programmet kallad ”Lilla Scenen”, hade en mysfaktor som inte gick att komma undan. Det gick tyvärr inte heller att komma undan festivalbesökarnas högljudda snack och det upplevdes aningen störande under vissa låtar. Även Johansson reagerade på detta och spärrade ögonen i två besökare tills de blev tysta. Bortser man från just den händelsen gav Johansson ett väldigt sympatiskt och ödmjukt intryck av sig själv under spelningen.

Efter tre gitarrbyten, som per automatik ledde till lite Winnerbäck känsla, avslutade Johansson med en cover på ”Running Up That Hill” i sann Placebo anda. Ett mycket smart drag då det för de nya lyssnarna något att känna igen. Spelningen i sig var väldigt harmonisk.

Jag sitter kvar med en god magkänsla och han bevisade helt klart för mig att han är en att hålla både ögonen och öronen på i framtiden. Låtmässigt har han bevisligen redan lyckats producera några guldkorn som går hem hos publiken. Jag längtar redan till kommande spelningar. Förhoppningsvis får vi höra nya guldkorn av samma kaliber som ”Aldrig Ensam” och ”En Hand I Himlen” som redan har tagit oss med storm.

text och foto: Andrea Brask, utsänd av festivalrykten.