Nu kör vi.

Jag har landat i staterna efter en veckas semester som inneburit lite halvtaskig update. Senaste dagarna har dock den utsände skribent/fotografen Andrea Brask gjort ett jättejobb ifrån Det Stora Kalaset. Frågan är nu, om någon festival vågar missa recensioner av festivalrykten i fortsättningen? :)

Jag har missat lite bandsläpp, så här kommer en uppdatering på den fronten!

Emmaboda: French Horn Rebellion

Getaway: Taylor Hawkins and the Coattail Riders, Mayhem, All ends, Sparzanza, Marionette.

Close to Home: Bob Hund och Hästpojken.

Björnarna har vaknat

En, till en början, ganska ödslig Nöjesfabriken har fyllts upp. Värmlänningarna, som kommit från alla håll och kanter, har hittat sin knutpunkt; Stora Scenen. Teddybears ska strax gå på och det är tryck på golvet.

Mitt i soppan av flera elektroniska smaskigheter spelas Get Mama A House som många Svenssons hemma i TV-soffan stiftat bekantskap med. Vid det här läget gungar Nöjesfabriken. Teddybears spelning är som ett påskägg. Utsidan är snygg; ljudet och ljuset ger ett snyggt helhetsintryck och bjuder på grymma variationer. Massor med godsaker finns att hitta inuti detta färgklädda påskägg. Däribland finns Rodde från Infinite Mass och Swing-fly. De höjer trycket med låtar som Hey Boy och Cobrastyle.

Little Stereo, Different Sound, Glow In The Dark och Tek It Down är några av pärlorna på snöret som en efter en väntar på att få avlösa varandra. Rocket Scientist överraskar med sitt sätt att överträffa studioversionen. Det här är galet bra. Punkrocker avslutar Teddybears spelning och pulsen är på max.

Spelningen, som inte bjöd allt för mycket mellansnack, var en således perfekt avslutning på Det Stora Kalaset. Om det det här var första och sista gången för DSK är oklart, men björnhuvuden kommer vi garanterat få se i framtiden; Det är sommar på väg, björnarna har vaknat och för mig blir det Arvikafestivalen nästa!

Text: Andrea Brask

Bilder från DSK

DSK är nu över, så här såg det dock ut. Längtar du också till sommaren? skicka in din festivalbild till festivalrykten@hotmail.se så peppar vi tillsammans!

Timo Räisänen-en underskattad live artist

Sist jag såg Timo Räisänen var en solig fredag i augusti på Flamingo scenen under förra årets Way Out West. Den här gången är det inomhus och det är nästan så jag vågar säga att det är snäppet bättre. Golvet vid Stora Scenen fylls snabbt och än så länge är det den spelningen som haft högst publiksiffra under dagarna. Timo & Co verkar vara ett utav dragplåstren här i Karlstad.

Han bjuder på sina höga toner, snygga övergångar mellan down- och uptempo spår och den traditionella Timo-inlevelsen sitter i. Likaså varvningarna mellan det nya och det gamla går inte att klaga på. Det var ett tag sen Timo hade nytt material och hans sätt att presentera sina låtar från det nya albumet The Anatomy of Timo Räisänen är enkelt och bra. Dansstegen som uppstår ute på golvet är nästan i klass med de man kunde se igår under SMKs spelning.

Avslutningsvis spelades ”Sweet Marie” och ”My Valentine”. Dessa låtar är två måsten i setlistan för att det ska bli en fullkommen Timo-kväll, vilket det också blev här under Det Stora Kalaset i Karlstad.

Text och foto: Andrea Brask

Det Stora Kalaset LIVE!

Festivaldag två har precis börjat och i skrivande stund har Satan Takes a Holiday, Dundertåget och det Värmländska bandet The God spelat. Det är var inte många festivalbesökare som hade droppat in till de tre första spelningarna. Dundertåget, som förövrigt ska vara förband till Lars Winnerbäck i sommar och som är aktuella med den plattan Dom Feta Åren Är Förbi (april), verkade tillfredsställa de festivalare som hoppade kvällens förfester.

Text: Andrea Brask

On eller off duty för SMK?

Till att börja med vill jag påpeka att Slagsmålsklubben är något man vill se ”off duty”. Jag vill dansa, släppa loss och bli lika svettig som resten av publiken när jag hör ”Hänt”. Detta är en utav anledningarna till att Slagsmålsklubbens spelning blir aningen långtråkig i mina öron när jag står där med kameran i handen istället för en cider.

Bortser man från att jag inte kunde dansa, skutta runt och tjoa, så finns det inte så mycket att klaga på. Publiken tog av; aldrig förr har jag med mina ögon sett värmlänningar dansa så hårt på Stora Dansgolvet på Nöjesfabriken. Men återigen, från en kritikers ögon, så var det inte en utomjordisk musikupplevelse. Det var dock snyggt paketerat och helhetsmässigt bra. För de besökande som hade kommit från förfesten var spelningen perfekt. I slutändan handlar det faktisk om vad publiken i vill ha i nuet.

Sångerna värvades med en del snack från scen som innehöll både prat om barfota fötter och cowboyboots med mera. Helt random saker som egentligen inte har så mycket musiken i sig att göra. Under dessa stunder fanns det två frågor i mitt huvud: ”Sponsored By Destiny?” och ”När?” Snacket på scen var inte så lockande, utan jag ville höra mer musik.

Sista sången ut, och det var just den efterlängtade ”Sponsored By Destiny”. Ett brått avslut och publikens önskan ”en gång till!” gick aldrig i uppfyllelse.

text och foto: Andrea Brask, utsänd av festivalrykten för att rapportera från Det Stora Kalaset.

”Vi Säger inget, vi bara spelar.”

Jonathan Johansson fyllde de tegelklädda väggarna i Rockbaren på Nöjesfabriken med ljuva toner som fångade den mindre publiken snabbt. Många låtar från förra årets platta; däribland ”En Hand i Himlen” togs väl emot av publiken. För de som var där och lyssnade på honom för första gången blev det ingen besvikelse, och det blev det inte för den trofaste Johansson lyssnaren heller. Han gav sina sånger ”ett nytt liv” och lyfte dem till en högre nivå. ”Vi Säger ingenting, vi bara spelar” säger en munter Jonathan Johansson och lyckas få fram ett skratt ur publiken.

Rockbaren, på programmet kallad ”Lilla Scenen”, hade en mysfaktor som inte gick att komma undan. Det gick tyvärr inte heller att komma undan festivalbesökarnas högljudda snack och det upplevdes aningen störande under vissa låtar. Även Johansson reagerade på detta och spärrade ögonen i två besökare tills de blev tysta. Bortser man från just den händelsen gav Johansson ett väldigt sympatiskt och ödmjukt intryck av sig själv under spelningen.

Efter tre gitarrbyten, som per automatik ledde till lite Winnerbäck känsla, avslutade Johansson med en cover på ”Running Up That Hill” i sann Placebo anda. Ett mycket smart drag då det för de nya lyssnarna något att känna igen. Spelningen i sig var väldigt harmonisk.

Jag sitter kvar med en god magkänsla och han bevisade helt klart för mig att han är en att hålla både ögonen och öronen på i framtiden. Låtmässigt har han bevisligen redan lyckats producera några guldkorn som går hem hos publiken. Jag längtar redan till kommande spelningar. Förhoppningsvis får vi höra nya guldkorn av samma kaliber som ”Aldrig Ensam” och ”En Hand I Himlen” som redan har tagit oss med storm.

text och foto: Andrea Brask, utsänd av festivalrykten.