Det är fredag och då gästbloggar Hultsfred!

En liten paradox: Dom flesta som jobbar med festivaler började med det för att dom A) älskar festivalkänslan och B) inte kan få nog av livemusik. Och i slutänden är vi de som får minst festivalfeeling. Vi som knappt får se en enda spelning.

Sen jag gick från att gå på Hultsfred till att jobba med Hultsfred har formkurvan konstant pekat neråt. Jag ser färre spelningar för varje år. Jag hänger mindre på campingen för varenda upplaga. Och en öl eller två? Nope. Inte en chans -jag har nykterhetsjour 24 timmar om dygnet från det att campingen öppnar till dess att den sista besökaren åkt hem.

Av erfarenhet hade jag bara bokat in en enda spelning som jag skulle se på Hultsfred 09. För jag visste att jag inte skulle hinna med så mycket mer än så. Men jag ville verkligen se The Killers. Ville verkligen alltså. Och introt var briljant. Produktionen när dom drog igång inledande ”Human” var exakt så cool som vi hade blivit förvarnad om. Sen blev det inte så mycket mer för min del – ungefär i jämnhöjd med den första refrängen ringde mobilen. Och resten av spelningen fick jag höra från ett tält ett par hundra meter bort.

Sen 2007 har jag hunnit se tre hela spelningar på Hultsfred. Av någon konstig anledning slutar telefonen alltid att ringa vid midnatt under avslutningsdagen. Så varje år har jag lyckats se hela den sista spelningen på vår huvudscen Hawaii. Det är lite som att det som inte har fixats innan midnatt under avslutningsdagen inte är lönt att fixa. Och då slutar telefonen ringa. Allting sätts på paus. Och jag kan kolla på en hel spelning.

Av alla de svenska festivalarrangörer som jag har träffat, så finns det väldigt få cyniska personer som bara ser det som ett helt vanligt jobb. Dom flesta brinner för det här. Dom älskar verkligen festivaler. Dom bokar band som dom själva vill se. Fixar aktiviteter som dom själva vill vara med på. Dom fixar, trixar och planerar utifrån hur dom själva skulle vilja ha det. Och i slutänden så hinner ingen av dom njuta fullt ut. I stället upplever dom oftast festivalen från något isolerat kontor i någon bortglömd vrå bakom något högt staket.

Att jobba med festivaler är lite som att detaljplanera sitt eget födelsedagskalas under ett helt år, bara för att ligga däckad i vinterkräksjukan i rummet bredvid när festen väl börjar.

Men om vi inte hinner se spelningarna, inte får festa på campingen och inte kan hänga runt med våra polare under festivalen, så kan man ju undra vad det är som driver alla festivalarrangörer.

Jag kan ju bara tala för mig själv. Men jag drivs av publiken.

Att få se några överlyckliga indietjejer springa till en Krunegårdspelning eller få iaktta ett gäng stenhårda hiphopsnubbar vara nervöst överspända inför Ice Cubes intro är hela pay offen.

Såna små detaljer är så mycket mäktigare än att få uppleva en hel spelning med The Killers.